— Nej, barn, pappa ska säga dig alltsammans, svarade modern matt.
Doktor Hermsdorf reste sig upp, fattade den förskräckta Hildes hand och förde henne med sig in i sitt rum, dit även Hugo samtidigt trädde in. Att någonting särskilt viktigt förestod sågo syskonen tydligt, och ängsligt spörjande blickade de på fadern.
Denne gick ett par gånger fram och tillbaka genom rummet, därpå satte han sig och drog dem båda intill sig.
— Ni vet, barn, att jag redan länge velat återvända med mamma och er till vårt hemland, men att mitt arbete håller mig kvar här. Nu har jag emellertid fattat det beslutet…
— O pappa, ska vi resa till Tyskland? Verkligen? utbrast Hilde, glödande av upphetsning.
— Lugna dig då och hör på! förmanade Hugo.
— Jag har insett, återtog fadern, att mammas dåliga hälsa inte längre kan uthärda detta klimat, och dessutom får jag inte utsätta henne och er för risken att få gula febern, som i sommar uppträder svårare än vanligt. Jag har därför beslutat att skicka henne och er med nästa ångfartyg till hemlandet. Ni ska tills vidare bo hos mormor i Weidenburg.
Hilde utstötte en suck av förtjusning.
— Å så roligt, pappa! Jag är rysligt nyfiken på, hur det är i Tyskland och hos mormor.
— Men du då, pappa? frågade Hugo. Ska du stanna kvar här?
— Ja visst, min gosse, jag…
Ett litet skri från Hilde avbröt honom. Hon slog häftigt armarna om honom.
— Pappa… pappa, du får inte stanna här… Hur skulle vi kunna reda oss utan dig! Du måste komma med oss… du måste! Jag gråter ihjäl mig, om du stannar här, och…
— Seså, barn, var inte så häftig! Du måste försöka behärska dig… för mammas skull, som känner det svårt nog ändå att behöva skiljas från mig.
Hilde brast i gråt.
