— O så roligt det blir! utropade Hilde, leende genom tårarna. Men därpå bad hon inställsamt: Men inte sant, pappa, du kommer efter oss så fort som möjligt? Kanske redan med nästa ångare?
— Så fort går det nog inte, min lilla vän. Men hör nu på vad jag har att säga er vidare. Jag skall skriva till min i Weidenburg bosatta bror och be honom att under min frånvaro vara i fars ställe för er. Farbror Ernst är visserligen såsom gammal officer sträng och punktlig av sig, men han kommer att hålla av er. Och ni måste lova mig att lyda och rätta er efter honom i allt.
Båda lovade detta, och Hilde frågade därpå skyggt:
— Är han lik dig, pappa?
— Det får du ju se, liten. Hav förtroende för honom och tant Frida, så komma de säkert att få er kära. Om din framtid skall jag tala ännu några ord med dig, sedan, Hugo. Det gäller för dig att så fort som möjligt taga din studentexamen. Du måste vara mycket flitig, så att du kan taga igen den försummade tiden. Och det gäller även dig, Hilde, hör du det?
— Ja pappa. Tänk, vad ska väl min goda nunna säga om det här? Och Enriko, Hugo, vad ska Enriko säga?
— Gå dit över och fråga honom själv, sade doktorn, i det han reste sig upp.
Hilde sprang före sin bror genom trädgården och ut på gatan. Den förmögne köpmannens hus var liksom de flesta i Buenos Ayres ett envåningshus.
Då syskonen trädde in i det enkelt inredda vardagsrummet, kom Enriko dem till mötes och ropade med upprörd men glad stämma:
— Vet ni det redan? Jag ska följa med er till Tyskland.
— Du, Enriko, ska du följa med oss?
— Är det verkligen sant?
— Ja, det är sant, jag ska följa med och stanna hos min farfar i Hamburg, tills jag gått igenom Handelsskolan. Sedan…
— Kom hellre med mig till universitetet, inföll Hugo
