upplevelse. Lisbeth och Hanna gladde sig med henne, men Emmy kastade en blick i spegeln och sade:
— Målar hon dig för utställningen? Nå, du är ju rätt söt, lilla Syrsa, men jag är rädd att hon inte kommer att göra någon vidare succes med ditt porträtt.
Hilly blev röd i ansiktet och Lisbeth sade litet spydigt: Synd att hon inte känner dig, Amiral, du skulle väl vara en godbit för henne. Gå och gör henne din uppvaktning, så få vi se, om hon vill måla av dig.
— Tack, men jag traktar inte efter att bli avmålad.
— Det har inte jag heller gjort! utbrast Hilly förtretad.
— Det vet vi alla, lugna dig, lilla Syrsa, sade Hanna, i det hon tryckte hennes hand.
— Jag ville visst inte förnärma dig, sade Emmy älskvärt. Låt oss nu dricka kaffe och smaka på kakorna. Tyvärr hindrade mig de s. k. stadgarna från att bjuda på något finare, vilket jag gärna velat, eftersom det nu är sista gången jag har er hos mig.
— Vad nu då? Vad vill det säga? ropade Lisbeth.
Emmy kämpade med en lätt förlägenhet och återtog därpå:
— Jo ser ni, under den närmaste tiden kan jag inte deltaga i edra sammankomster. Jag väntar främmande, och för övrigt tycker jag det är bättre att vi skjuta upp våra sammankomster till vintern.
— Jaså, sade Lisbeth. Tycker ni det också, Hanna och Hilly?
— Nej, jag finner vårt förbund förtjusande.
— Jag också, och dessutom få vi inte glömma, att vi ska göra en smula nytta tillsammans.
— Gott, jag tänker som ni; alltså fortsätta vi våra sammankomster, och den som frivilligt utträder ur kretsen får bära följderna.
— Jag har ju inte precis talat om att utträda, sade Emmy förargad. Jag har bara inte tid för tillfället. Melitta kommer till Weidenburg…
— Aha, utropade Lisbeth. Jag anade väl att det låg en hund begraven under det där! Ni ska få se,
