Emmy blev stående orörlig, utan att märka de förbigåendes blickar. Alldeles frånvarande stirrade hon efter den behagliga gestalten. Var det verkligen Meli… hennes kära Meli, för vars skull hon med så lätt hjärta uppgivit sina gamla väninnor? Blek och upprörd i sitt innersta gick hon långsamt hemåt, utan att se de tre väninnorna, som nyfiket sågo efter henne.
— Det där var inte riktigt som det skulle, sade Lisbeth. Då skulle hon ha blivit presenterad för det grevliga herrskapet. Jag slår vad om att den söta Meli på sitt mest älskvärda sätt givit henne respass. Nå, det måste förr eller senare komma därhän. Men låt Amiralen nu gå sin väg i lugn och ro, för ögonblicket är hon en riktig krutdurk, misstänker jag, och en explosion på öppen gata vore inte angenäm. Vänta mig inte i eftermiddag, jag går till Emmy.
— Du vill väl inte springa efter henne, Lisbeth, när hon givit oss på båten? utropade Hilly harmset.
— Springa efter henne? upprepade den lilla Humlan. Jag har varit Emmys vän sedan vi var små och har inte bara rätt utan skyldighet att inte överge henne i nöden… eller har du en annan uppfattning om vänskapen, lilla Syrsa?
— Nej, visst inte, du har så rätt, men om någon ger mig respass…
— Så tar jag det inte på allvar… vilket inte heller var meningen i det här fallet. Jag är säker på att Amiralen i dag behöver mig, eller tror ni att det är en obetydlighet, om man trott sig ha ett stycke guld i handen och finner att det bara är kattguld?
— Det är hennes egen skuld, muttrade Hilly. Men Hanna räckte Lisbeth handen och sade:
— Du har alldeles rätt, lilla Humla. Du är den mest högsinta av oss. Gå till Emmy och trösta henne.
Vid sin hemkomst möttes Hilly av en angenäm överraskning. Heinz hade kommit hem och medförde den glada nyheten, att han från den första augusti skulle tjänstgöra på posten i Weidenburg.
Under det alla i familjen Regnier sålunda voro glada och förnöjda, rådde stor bedrövelse hos Lippoldis. Emmy
