— Behärska dig, Hilde, för mammas skull, och var en förståndig flicka.
Hilde såg bort till sin mor som nu satt tyst och dödsblek i vagnen, lutad mot dess dynor. Ja, det var allra svårast för mamma. Som god dotter måste hon därför vara helt förnuftig och bli modern en tröst. Men då hon kommit upp i vagnen, där brodern redan tagit plats, togo hennes tankar en annan riktning.
— Vad farbror Born och Enriko dröja länge! Har du inte sett till dem, Hugo? Tänk om de komma för sent till båten!
— Bekymra dig inte för det, du, svarade Hugo, i det han grep tag i ett stycke av klänningen på sin lilla oroliga syster, som sträckte sig ut över vagnskanten. Om vi bara lyckligt och väl hade dig över i Europa, du din lilla virvelvind! Jag antar, att jag minst tio gånger måste dra upp dig ur vattnet innan dess. Det är väl, att jag simmar så bra.
— Nå, då får du ju en nyttig sysselsättning under den rysligt långa resan. Flera långa veckor på ett och samma fartyg… föreställ dig det bara! Men där kommer farbror Born och Enriko! Hurra hurra! Vi är redan här!
Hon sprang upp och lät sin vita näsduk fladdra i luften.
Hugo grep fastare om hennes klänning och skakade skrattande på huvudet.
— Är hon inte svår, pappa? Tänk vad de tyska damerna komma att häpna över vår lilla urskogsvildinna!
Ett svagt leende gled över doktorns drag.
— Låt henne vara, Hugo. Gud låte henne behålla sitt glada sinne; det skall hjälpa henne över många svåra stunder.
Då de allesammans kommit ombord på fartyget, förde doktorn genast sin fru ned i hytten, medan herr Born tog avsked av sin fosterson.
— Gud vare med dig, min käre gosse, sade han sakta. Förbliv alltid sann, redbar och trofast i det goda.
