merna skyndade emot henne och bestormade henne med frågor om de båda skeppsbrutna ungdomarna.
Miss Braddon slog sig ned och berättade: Alfonso och Carmen di Costa voro syskon. De kommo från Madeira, där de vistats av hälsoskäl, ty den unge mannen var bröstsjuk, Fadern var bosatt i Lissabon, modern var död, och nu hade de bott hos en tant.
Den unge gossen skulle ro mycket, och de hade därför dagligen varit ute på sjön. I förrgår hade de begivit sig ut i gott väder. Men de hade blivit överraskade av dimman, och då de ej hade någon kompass hade de sedan dess utan föda irrat omkring på vattnet med en säker undergång för ögonen.
Slutligen hade de hört ångfartygets mistlur men varit mycket ängsliga att skeppet skulle gå förbi utan att någon hörde deras rop. De stackarena voro båda i ett beklagansvärt tillstånd, i synnerhet ynglingen, för vilken systern nu var mycket orolig.
Följande dag var vädret åter vackert; solen hade segerrikt fördrivit dimman, intet moln syntes på den djupblå himlen. Passagerarna voro åter muntra och sällskapliga, endast fru Hermsdorf låg kvar i sin hytt, då hennes lilla dotter, som satt bredvid henne, plötsligt sprang upp och livligt utropade:
— Mamma, hon kommer… den spanska flickan kommer. Miss Braddon har henne med sig… å vad hon är söt!
— Seså, lugna dig, Hilde, och sätt dig ned… Hilde!
Men Hilde hörde henne icke; hon sprang glädjestrålande sin äldre väninna till mötes. Miss Braddon räckte henne leende sin hand, och sade därpå till sin unga följeslagerska:
— Här, senorita, är den unga tyska flickan, Hildegard Hermsdorf, som jag talat om. Hon brinner av längtan att få göra er bekantskap.
Ett behagligt leende flög över den unga spanjorskans bleka ansikte; hon räckte vänligt sin hand åt Hilde och sade:
— Det är även för mig ett stort nöje att få lära känna er.
