tänka mer på det nu utan hellre njuta av vår eftermiddag.
Hon fattade Hillys hand och sprang med henne över den breda planen framför kyrkan. Helt andlösa kommo de fram till doktorinnan, som vänligt hälsade Hilly välkommen och därpå skickade båda ner i trädgården.
— Titta, sade Hilde, här har jag upptäckt en underbar sittplats i det här gamla äppelträdet, där måste det vara förtjusande trevligt för två.
En tjock och rak gren, ej så långt från marken, erbjöd ett naturligt säte, vilket till och med Hilly, som icke var någon mästare i klättring, kunde uppnå. Här uppe höllo de båda en liten pratstund, varvid Hilly anförtrodde sin förtrogna, att icke blott Heinz utan även hennes egen framtidsbana blivit stäckt genom faderns död.
— Jag har ärt litet av pappas talang, sade hon, och det var pappas största glädje att undervisa mig i målarkonsten. Jag hade just börjat att teckna efter naturen, då pappa sjuknade.
— Ville du då bli målarinna?
— Ja visst. Pappa hade ju kunnat undervisa mig till en början, och sedan skulle jag ha gått igenom akademien.
— Och allt detta måste du nu uppge! Finns det då ingen människa, som kan betala studierna åt dig?
— Ack nej. Om så vore, så skulle jag hellre velat att Heinz fått fortsätta sina studier. Jag skulle så gärna stå tillbaka för honom.
— Du är en förskräckligt hjärtegod liten varelse! utropade Hilde och omfamnade Hilly så häftigt, att de bägge två höllo på att ramla ned ur trädet.
Under skratt och skrik klängde de sig fast och lyckades återvinna jämvikten, och så fortsattes samspråket, till dess tjänstflickan kom och ropade in dem till kvällsvarden.
— — —
Under den närmaste tiden suckade Hilde ofta efter sin kärleksfulle, överseende fader, ty farbror Ernst tog
