Icke desto mindre bad Hilde farbrodern att få ut sina pengar för januari, men han var obeveklig. Hon klagade då sin nöd för de andra flickorna i svärmen, och dessa beslöto att samla ihop till julgåvor åt den fattiga familjen. Lisbeth ville gärna låna Hilde de pengar, hon behövde till sitt bidrag.
Efter gudstjänsten på julaftonen gingo flickorna upp till nattvaktens bostad, medförande sina gåvor. Hilly gick först, knogande på en vacker julgran, och efter henne dök det ena rosiga flickansiktet efter det andra fram.
Överraskningen och glädjen var stor, då de olika gåvorna lades på bordet i det enkla rummet. De eljest så muntra flickorna voro helt högtidliga och rörda till sinnes, då de åter trädde ut på gatan under den klara, gnistrande stjärnhimlen.
— Detta var vackert! utbrast Hilly ur djupet av sitt hjärta.
— Ja, men nästa år måste det bli ännu vackrare, förklarade Lisbeth, vi måste spara duktigt till dess.
— Vi ha ju vår sparbössa, sade Emmy.
— Den äldsta flickan i familjen skall gå fram till påsken; då borde vi komma modern till hjälp litet, sade Hanna.
— Ja, vi kan komma överens om den saken vid svärmens första sammankomst, men nu måste vi hem till våra egna julklappar. Vad julen ändå är härlig!
Det tyckte också Hilde, då hon en stund därefter trädde in i mormoderns rum, där den smyckade julgranen skimrade, och hon fann nästan alla sina önskningar uppfyllda. Modern hade på sista tiden blivit bättre, fadern hade skrivit, att han skulle komma hem i slutet av januari eller i början av februari, så snart hans efterträdare anlänt. Att gula febern åter rasade häftigt i Buenos Ayres fäste hon sig ej vid… det var man ju så van vid där borta.
Överste Hermsdorf hade även kommit med sin fru, och så glad och vänlig som i dag hade Hilde aldrig förut sett honom. Han inbjöd hela familjen till sig på juldagen, och sade sedan, i det han drog Hilde till sig:
