— Vår Syrsa är en liten rar varelse, om hon också är väl mycket tillbakadragen och inbunden.
Han lade armen om henne och fortfor: Kom, så ska jag visa dig något, som jag haft med mig åt dig.
Hon såg tacksamt upp mot honom.
— Säg mig, min älskling, hurudant var det i går?
— Ack Heinz, så sorgligt…
— Seså, inte gråta! Vänta litet. Han gick och kom snart tillbaka med ett litet paket.
— Se här, lilla Syrsa, är någonting för dig.
Med lysande ögon tog hon upp paketet och jublade högt, då Geibels dikter kommo i dagen.
— Å Heinz, så förtjusande! Vad jag är glad! Tusen tack!
Glädjestrålande sprang hon in i salongen för att visa sin skatt. Nu hade hon glömt sin förlägenhet och hängav sig åt sin glädje. Klara betraktade henne med ett litet gäckande leende.
— Nu vet jag i alla fall, hur man ska få dig att tala, sade hon. Svärmar du så mycket för dikter?
— Ja, gör inte du det?
— Åjo, men jag läser hellre romaner.
— Får du det för din mamma?
Klara lutade sig tillbaka i sin stol.
— Jag fyller snart sexton år, och jag låter inte någon föreskriva vad jag ska läsa eller inte läsa, svarade hon överlägset.
V.
ETT SORGEBUDSKAP.
Vintern led hastigt mot sitt slut. Hillys, Lisbeths och Emmys konfirmation närmade sig. Även doktor
