burg. Hilly hade blivit inbjuden att komma till sina släktingar i Schwerin, och ehuru hon helst velat slippa, ämnade hon resa dit, emedan hennes farfar önskade det.
Det återstod endast ett par dagar till den för avresan bestämda tiden. Hilly var sysselsatt med att packa in de små tillhörigheter hon behövde ha med sig till den följande veckan.
Då rusade någon uppför trappan, dörren rycktes upp och med högröda kinder och förgråtet ansikte for Hilde som en äkta virvelvind in i Paradiset.
— Hilly, Hilly, ropade hon häftigt, det är för rysligt… jag kan inte förstå det… det är som om allt och alla sammansvurit sig mot mig!
Hilly bleknade av förskräckelse.
— Vad är det då, Hilde? Din mamma är väl inte sjuk?
— Nej, hon är ju inte bra, men inte heller sämre än vanligt. Men att hon tillåter det och mormor också… det är mer än jag kan förstå! Å Hilly, jag är förskräckligt olycklig, det är säkert det!
— Men vad är det? Så tala då, Hilde!
— Jag ska till en pension! utbrast Hilde ursinnigt.
— O Hilde! Också till Hannover!
— Nej, om det bara vore det! Nej, farbror har minsann tänkt ut det värre än så för att göra mig riktigt ledsen. Ack, hur annorlunda skulle inte allt vara, om min stackars pappa ännu levde. Han hade säkert inte tillåtit något så rysansvärt!
— Min stackars Hilde!
Hilly omfamnade och kysste hjärtligt sin väninna och smekte hennes tårfuktade kinder.
— Vart ska du då? frågade hon ängsligt.
— Till Sûrcrêt vid Oron. Det är en stor flickpension.
— Var i all världen ligger det? Det låter ju så utländskt.
— Det är så också, det ligger i franska Schweiz, inte långt från Genevesjön.
Hillys armar sjönko slappt ned utefter hennes sida, och mållös stirrade hon på väninnan.
