tog sin början i går, då reste jag med ens och anlände hit för en halvtimme sedan. När jag hörde, att du var här, skyndade jag, uppfylld av längtan, efter hit. Men du tycks inte vara särskilt förtjust över att se mig. Jag hoppas, fröken Hilly, att ni tar emot mig litet vänligare?
Hilly lade rodnande sin hand i hans, drog genast undan den igen och frågade i reserverad ton:
— Er mamma blev väl mycket glad?
Hilde skrattade.
— Där ser du — Hillys glädje är mycket mindre än min, det kan du vara övertygad om. Vi ska hoppas, att du inte skrämde mamma mycket.
— Nej, inte alls, ty jag lät mormor förbereda henne på min ankomst.
— Hur tyckte du, hon såg ut?
Han ryckte på axlarna. Ungefär som vanligt, svarade han och förteg, att han blivit riktigt förskräckt av hennes avfallna utseende.
Syskonen togo avsked av Hilly, och så fort de voro ensamma, sade Hilde:
— Jag hoppas, Hugo, att du inte gjort några fler skulder? Du kan inte tänka dig, hur bedrövad och orolig du gjort mig.
Han rynkade pannan och sade helt kort:
— Jag hoppas, att du inte tänker hålla några moralpredikningar för mig, Hilde?
— Ack, den konsten är jag inte hemmastadd i. Men allvarligt talat, Hugo, så har jag varit mycket orolig för din skull
Han blickade leende ned på hennes rosiga ansikte.
— Jag ser det, lilla Trollslända. Du har otaliga rynkor i ansiktet, som utvisar det.
— Det är avskyvärt av dig att skratta däråt. Du har ingen aning om hur djupt olycklig jag kände mig.
— Och då föll det dig icke in något bättre än att förråda din stackars bror?
— Hugo! Hon stannade och såg på honom med förfärad min.
