— Naturligtvis! Mig stör du inte, för jag sover inte middag. Far och mor gör det, så om en timme kan jag kanske föreställa dig för dem som en färdig ung dam.
— Det är ingen brådska med det, så jag kommer igen en annan gång.
Då de suttit och pratat en stund, sprang Hilde upp. Nu måste jag gå till Emmy, så ta inte illa upp, att jag inte kan stanna längre i dag.
— Om du inte har något däremot, så följer jag med dig, för jag har ingenting att göra nu. Det var Hilde med om, och de gingo över den breda Slottsgatan fram till hörnhuset, där den rika köpman Lippoldi bodde. Han skämde bort sitt enda barn alldeles ohyggligt, och den förståndiga modern hade riktigt svårt att hindra honom därifrån. Emmy och Lisbeth, som redan som små barn varit mycket goda vänner, hade varit ett år tillsammans i en pension i Hannover för att, såsom den sistnämnda sade, »få den sista avslipningen». I fråga om Lisbeth hade det gjort föga nytta, men Emmy hade blivit högmodig bland de förnäma kamraterna och kände sig icke så lycklig i föräldrahemmet, som hon bort göra. Till följd av sin gränslösa känslighet måste hon hålla till godo med mycket skämt och gnabb av väninnorna och med anledning av detta fel, enligt Insektsvärmens statuter, ofta erlägga plikt till den gemensamma kassan, som alltid tömdes till jul och fördelades bland fattiga barn.
Vid synbart dåligt humör stod Emmy vid den puttrande kaffekokaren, när Hilde och Lisbeth anlände.
— God dag, Amiral, utbrast den sistnämnda med hög röst. Del är rätt, koka riktigt gott kaffe, för du får två gäster, som ska låta sig väl smaka.
— Skrik inte så, Lisbeth, jag har inte blivit döv sen i går, svarade Emmy, Amiralen (ett slags stor fjäril; såsom hon kallades med anledning av sin ståtliga figur. Hon hade även ett annat namn, som hon hade att tacka för sin förkärlek för sötsaker och som
