Så fort de druckit kaffe, ursäktade Hilde sig, men hon hade bråttom till sin namne och käraste väninna Hildegard Regnier. Men först gick hon till Marie Wegner, vars far hade ett stort hotell.
Marie, svärmens Bi, hade varit ett år i Lübeck hos sin gifta syster och kommit hem först helt nyligen. Hon var en glad, älskvärd flicka med mörka ögon och mörkt hår och mycket omtyckt av hela svärmen. När Hilde kom, stod hon ute i köket och stekte biffstek.
— Det har just anlänt några resande, sade hon. Mamma och fröken är upptagna på annat håll, så jag sköter om vad som behövs.
Hilde såg på en stund, och sedan sade hon fundersamt:
— Du är helt annorlunda än Emmy, för allt går så ledigt och lätt för dig. Inte sant, Marie, du tycker om ati arbeta i hushållet?
— Ja, förfärligt mycket! Jag har redan länge glatt mig åt att få hjälpa mamma. Men naturligtvis måste jag först lära mig allting grundligt. Hilde stannade kvar ännu en stund och pratade, men när hon såg, att väninnan hade bråttom, tog hon avsked och begav sig till Hilly.
Den blyga och dock så temperamentsfulla lilla Syrsan älskade hon dock högst av alla sina väninnor. Även Hilly var bra nog nykommen till Weidenburg. Hennes far, som varit landskapsmålare, hade varit bosatt med sin familj i Berlin, där han själv undervisat sin begåvade lilla dotter, som skulle utbildas till målarinna. Men döden hade satt en gräns för hans verksamhet och planer, då Hilly var fjorton år. Strax efteråt hade hennes mor flyttat till Weidenburg, där hennes svärfar, f. d. kammarmusikern Regnier, ägde ett litet hus, som han bebodde tillsammans med sin dotter Marie. Han hade avstått så mycket utrymme åt svärdottern, att hon kunde hålla måltidsinackordering åt några gymnasister.
Helt andfådd anlände Hilde till det lilla huset,
