II.
VÅRGLÄDJE.
Borgmästarens lilla dotter kom gående på gatan, sakta gnolande för sig själv, utan att tänka på att det icke passade sig för en vuxen ung dam, likaså litet som att slänga med armarna, en ovana som modern så många gånger bett henne lägga bort och som varit absolut förbjuden i den fina pensionen i Hannover. Hon var på väg till Emmy för att tillsammans med henne spela över ett fyrhändigt stycke, ty föreningen skulle på eftermiddagen sammanträda hemma hos Emmy. När hon var framme hos familjen Lippoldi, kom frun henne till mötes vid dörren och sade, i det hon räckte henne handen:
— Så bra, att du kommer, mitt kära barn. Kanske du lyckas bringa Emmy till förnuft. Stig bara in i hennes rum. Du finner henne där, och låt henne omtala allt för dig.
Helt nyfiken gick Lisbeth in i det vackra flickrummet. Vad kunde det väl gå åt Amiralen nu igen? Hon fann Emmy utsträckt på soffan, gråtande och med händerna för ansiktet.
— Vad i all världen är det, Emmy? Det här påminner ju alldeles ohyggligt om din Meli-sorg. Är detta åter ett stort ögonblick i ditt liv?
Emmy teg, ty hon tyckte icke om att bli påmind om sin vänskap med Melitta von Platen. Hon hade gjort den unga flickans bekantskap i pensionen i Hannover, svärmat lidelsefullt för henne och satt henne högre än väninnorna där hemma, ehuru Lisbeth alltid varnat henne för den högmodiga, ytliga Melitta. Med anledning av ett besök i Weidenburg hos en grevlig familj, hos vilken Emmy hoppats bli införd genom
