förvissad om att det vänliga värdfolket skulle ta emot mig.
— Ni hade icke kunnat göra något älskvärdare, min kära unga vän, sade överste Hermsdorf med synbar glädje.
Wilfried hälsade nu på de unga flickorna ävensom på Hugo och Enriko, varpå han formerade bekantskap med Heinz och gymnasisterna, för vilka nykomlingen var högst intressant, i all synnerhet för den vackra Georg Keller, som själv skulle bli officer. Heinz och Wilfried, som voro jämnåriga, började genast samtala med varandra. Heinz var reservofficer och intresserade sig mycket för allt, som rörde armén.
— Alltså ännu en kavaljer och därtill en i kronans rock, sade Hugo i smått förtretad ton till Hilly, med vilken han just ämnat dansa. Nu vill damerna nog inte dansa mer med oss.
— Prata inga dumheter, sade Hilde, som stod bredvid väninnan. Som om det inte vore alldeles likgiltigt, vem man dansar med. Huvudsaken är ju, att »han» dansar bra.
— En uppfattning, som inte är vidare smickrande, sade Hugo skrattande. Delar ni den, fröken Hilly?
— Nej, jag dansar helst med sådana herrar, som jag känner riktigt. Man har ju så få anknytningspunkter med en främling.
— Det tycker jag också, sade Hugo i belåten ton och bugade sig för henne, ty musiken spelade åter upp, och dansen fortsattes.
Heinz och Wilfried jämte värdfolket hade dragit sig tillbaka i ett hörn av salen, och det såg ut, som om den unga officern inte alls tänkte på att dansa. Och det passade den blyga lilla Syrsan utmärkt; hon kände sig alltid riktigt beklämd i hans närhet och visste inte, vad hon skulle tala med den allvarliga unga mannen om. Hon suckade även helt lätt, när den glädjestrålande Hanna sedan omtalade, att hennes bror kommit dit för att meddela, att han fått transport till Weidenburg. Nu när han var där, skulle det
