togo på sig regnkappor och en schal om huvudet och grepo var sin korg.
Under tystnad gingo de genom stormen och regnet över ängarna upp till Bokberget, bakom vilken en härlig, milsvid bokskog sträckte sig. På den lilla höjden hade några år tidigare uppförts en liten paviljong, i vilken tolv människor i nödfall kunde finna skydd. Herr Köster lade beslag på ett hörn för familjen Keils räkning och lät lägga ned sakerna där. Sedan stodo alla och betraktade Elbes skummande, gulaktiga vågor ett ögonblick.
— Tror ni, att fördämningen håller, herr Köster? frågade Olga sakta.
— Vi måste vara beredda på allt, svarade han undvikande, och sedan anträdde de under tystnad hemfärden. På vägen mötte de familjer, som bodde på smågårdarna och ville rädda så mycket som möjligt av sina ägodelar.
— Släpa inte upp för mycket, ropade herr Köster varnande till dem. Glöm inte, alt det måste finnas plats för kvinnor och barn.
På jägmästarbostället stod redo ångande kaffe, som hastigt dracks. Sedan gingo jägaren och Sophie ännu en gång upp till berget, enär de första gången icke kunnat taga med sig allt, som behövdes; dessutom fick drängen bära upp hö och foder åt kreaturen. Sedan inväntade alla i största ängslan, vad de närmaste timmarna skulle medföra.
— Kommer det stora vattnet inte snart? frågade lilla Karl, då de ätit frukost, ty han tyckte förmodligen, att nu var det lämpligaste ögonblicket inne. I detsamma dånade ett kanonskott genom tystnaden. Förfärade sprungo alla upp och sågo sig omkring; endast lilla Karl klappade i händerna och ropade jublande: Elbe kommer! Så sprang han samtidigt med de vuxna fram till fönstret och sade i djupt besviken ton: Den är ju inte alls där!
Olga och Marie, de båda modigaste, sprungo efter herr Köster, då han skyndade bort till fördämningen.
