En varm rodnad strömmade långsamt upp till det unga ansiktet, när hennes blick föll på en vacker, ljusgrå klänning, som låg utbredd på en stol. Hilly såg helt förvirrad från den ena till den andra.
— Det där är ju din klänning, tant Marie? sade hon osäkert.
— Har varit, liten — från och med i dag tillhör den dig, löd det muntra svaret. Jag kunde visserligen inte förvandla den till ljusblått, men jag gissar, att den alltid är bättre än ingen alls, eftersom den möjliggör din resa till Hamburg.
— O, tant Marie, så snällt av dig! Tack, tack så hjärtligt! utropade Hilly och omfamnade fastern. Men — kommer du inte själv att sakna den?
— Nej, den var för ljus för mig, så jag har låtit ändra den åt dig.
När Hilly litet senare kom hem till Trollsländan och förkunnade sitt glädjebudskap, slogo de armarna om varandra och virvlade omkring i rummet, och sedan slogo de sig ned i soffan för att ingående diskutera sin, gemensamma resa och redan nu utmåla för sig alla de nöjen, den stora staden hade att bjuda dem på.
De närmast följande dagarna ägnade Hilly sig med största iver åt förberedelserna till resan, och när äntligen den dag var inne, då de sutto tillsammans på snälltåget till Hamburg, kramade de varandras hänoch sågo på varandra, strålande av lycka.
Under glatt samtal gick tiden så fort för dem, att de blevo helt förvånade, när tåget körde in på stationen i Hamburg.
— Där står farfar Born! jublade Hilde och viftade med näsduken genom kupéfönstret.
— Men ingen är här och tar emot mig, sade Hilly helt bestört.
— Då följer vi dig hem, eller, ännu bättre, vi enleverar dig!
— Nej, nej, Heinz skulle bli förskräckligt ängslig, avböjde Hilly och såg sig ivrigt omkring efter brodern,
