De klara flickögonen strålade av förtjusning, och till och med Klara hängav sig helt och hållet åt stundens tjusning.
Gamla herr Born bebodde sitt eget hus i Wandsbeck; det låg mitt inne i en liten trädgård och var ganska enkelt men mycket komfortabelt inrett. Hushållet förestods sedan flera år tillbaka av en äldre dam, en fröken Augustin, med vilken Hilde för länge sedan blivit god vän. Hon tog vänligt emot de unga flickorna, och sedan de med strykande aptit ätit lunch, förde Hilde sina båda väninnor genom hus och trädgård.
— Vad här är vackert! sade Klara med en lätt suck, när hon tänkte på föräldrarnas trånga bostad, och de tre trappor, som ledde upp till den.
— Jag är ju också förfärligt gärna hos farfar Born, svarade Hilde, men jag tror, att tiden blir mig mycket lång, om jag ska stanna här i fyra veckor. Fröken Augustin är ju mycket rar, men hon har inte mycken tid över att ägna sig åt mig, och farfar Born far in till staden klockan nio och kommer inte tillbaka hit förrän klockan fyra.
— Men du kan ju komma ofta till oss, sade Klara. Även om jag har arbete att utföra, så står dock Hilly alltid till ditt förfogande.
— Det skulle jag också göra förfärligt gärna, men farfar tycker inte om att jag inte är hemma, när han kommer från kontoret, och det är ju egentligen för hans skull, som jag är här.
— Ja, men Hilde, från nio till fyra måtte du väl hinna hälsa på hos oss, inföll Hilly.
— Ack, vad tänker du på! Avståndet är alldeles för stort, och när jag väl är hos er, vill jag inte genast ge mig i väg igen. Då är det mycket bättre, att ni kommer ofta ut till mig — det ser farfar Born mycket gärna. Och förresten, Hilly, blir det allra bäst, att du de sista fjorton dagarna flyttar över helt och hållet till oss. Det tycker farfar också.
Klara såg förskräckt på kusinen, öppnade hastigt
