och hans vänliga ansikte lyste upp, då de unga rösterna klingade honom till mötes.
Snart anlände även Heinz, och man gick till bords. Där gick det mycket livligt till; det drogo Heinz och Hilde försorg om, men även Hilly övervann snart sin blyghet gentemot den gamla herrn, och också Klara var livlig och glad. Herr Born blev förtjust i de glada ungdomarna och blev själv ung i sällskap med dem. Hans unga gäster måste lova honom, att detta icke skulle bli den enda kväll, de tillbringade hos honom under Hildes vistelse där. Klara trodde sig visserligen icke kunna lova det, men det ville de andra inta höra talas om.
Och på så sätt blev det också några trevliga veckor, som Klara fick uppleva med väninnorna. Med förfäran tänkte hon på deras avresa och hur sedan hennes forna enformiga liv åter skulle börja.
Nu hade man redan hunnit till den tredje veckan. Herr Born hade just dragit sig tillbaka för att taga en liten siesta, och Hilde flanerade genom trädgården, då betjänten lämnade henne ett brev från Hugo. Till svar på hennes penningsändning hade han endast skickat några rader till tack, och sedan hade han inte låtit höra av sig. En känsla av ängslan grep henne, när bon slet upp kuvertet. Det innehöll endast några som hastigast kluttrade rader:
»Kära Hilde!
Av ditt senaste brev ser jag, att du för närvarande är i Hamburg. Det passar mig utmärkt, ty, Hilde, du måste hjälpa mig ut ur en svår klämma, och det kan du bäst göra därifrån. Du måste skaffa mig femhundra mark och det så fort som möjligt. Var nu en förståndig flicka och gör ej något väsen för en sådan lapprisaks skull. Du vänder dig således till farfar Born och ber honom förskottera dig summan. Du hittar nog själv på någon anledning till att du behöver pengarna, ty flickor äro i allmänhet så på-
