Den här sidan har korrekturlästs
10
4 Vi, dina vänner, sörja må,
Att mänskor Dig förkasta.
Din kärlek stor oss dragit så,
Att vi ur lägret hasta.
Med denna kalk och detta bröd
Vi minnas dig, som själv Du bjöd.
9
De sina Herren känner
I varje folk och land,
Om än förutan vänner
De synas stå ibland;
Han dem ej övergiver,
Han för dem in och ut
Och deras vän förbliver
Från början och till slut.
2 Han känner sina skaror
Och Honom känna de;
I tidens alla faror
De upp till Honom se.
Må vi då aldrig glömma,
Vad Han till oss har sagt,
Hans ord i hjärtat gömma
Och giva därpå akt!
