Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
99

enstaka hus, som han kunde uppnå utan att bliva sedd. Han hade ej annat val än att skynda dit och gömma sig där. Kanske kunde han då också få något att stärka krafterna med, vilket var nödvändigt, ty han var alldeles utmattad av hunger.

Då han kom närmare huset, såg han, att det var en telegrafstation. Tre trådar utgingo därifrån, en åt väster, en åt öster och en åt Kolyvan.

Mikael Strogoff ilade fram till husets port och kastade upp den. En enda person befann sig i rummet, där telegrammen expedieras. Det var en tjänsteman, som lugn och obekymrad stod på sin post vid telegrafapparaten.

— Vad vet ni? frågade Mikael Strogoff andfådd.

— Ingenting, svarade telegrafisten leende.

— Ryssarna och tartarerna slåss ju?

— Det låter så.

— Men vilka ha segrat?

— Det vet jag inte. Behagar ni telegrafera min herre?

Ett sådant lugn mitt under en rasande strid! Det var i sanning beundransvärt.

— Är inte tråden avbruten? frågade Mikael Strogoff.

— Jo, åt öster, men inte åt väster. Behagar ni? Tio kopek ordet.

Mikael Strogoff ämnade just svara, att han blott önskade litet bröd, då dörren häftigt rycktes upp, och två män stormade in. Det var de båda korrespondenterna, som nu, då de befunno sig på den gemensamma jaktmarken, icke längre voro reskamrater utan rivaler, fiender på liv och död.

De hade lämnat Ischim blott några timmar efter Mikael Strogoff, och att de nu befunno sig före honom här, berodde på, att kuriren legat sanslös tre dagar på stranden av Irtisch. De hade både varit vittne till striden och därefter skyndat till telegrafstationen för att meddela sina tidningar underrättelse härom.

I sin lågande yrkesavund, som nu på själva krigsskådeplatsen var större än någonsin, sökte båda att springa om varandra. Var och en var angelägen om att komma