Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107

Vad Mikael Strogoff fruktade, nämligen att Ivan Ogareff snart skulle anlända och förena sig med Feofar Khan, det önskade sålunda de båda korrespondenterna. Detta visste Mikael Strogoff, och han undvek därför att komma i någon beröring med dem.

Fyra dagar förflöto, under vilka tartarernas fångar fingo utstå den hårdaste behandling. Blott två gånger om dagen kastade man till dem några usla kvarlevor av tartarernas måltider. De fingo inte det ringaste skydd mot det dåliga vädret, som under några dagar härskade med köld och regnblandade stormilar. Också doge flera sårade samt några kvinnor och barn. Fångarna måste själva begrava deras lik, ty därmed ville icke tartarerna befatta sig.

Under dessa hårda prövningar voro Alcide Jolivet och Mikael Strogoff allestädes närvarande, var och en på sitt håll. De tjänstgjorde både såsom läkare och sjuksköterskor och gjorde alla de tjänster de kunde göra. Emedan de voro starkare och mera härdade än de andra, kunde de bättre stå emot, och genom sina goda råd och vänliga omsorger blevo de till stor nytta för alla dem, som ledo och misströstade.

Äntligen efter fyra dygns orolig väntan inträffade den händelse, som Mikael Strogoff fruktat, men de båda korrespondenterna så livligt efterlängtat.

Det var den 12 augusti på morgonen, då plötsligt trummorna började röras, trumpeterna smattra och gevärsskott dåna. Ett ofantligt moln välte fram över vägen från Kolyvan.

I spetsen för flera tusen man höll Ivan Ogareff sitt intåg i det tartariska lägret.