128
Sedan förrädaren sagt detta, stoppade han in brevet vid sitt bröst. Han kunde hava dödat Mikael Strogoff, om han velat. Men han ansåg honom nu icke längre farlig för sina förrädiska planer, och han räknade ett liv i blindhet såsom ett värre straff än döden. Det var sålunda mera av grymhet än av ädelmod, som han skonade kurirens liv.
Om några ögonblick lämnade Ivan Ogareff platsen utan att vända sig om. Fackelbärarna följde honom, och allt blev mörkt, öde och tyst på den förut så livliga platsen.
Mikael Strogoff stod ensam kvar på några stegs avstånd från sin avsvimmade moder.
Man hörde i fjärran skränet, sångerna och soldaternas larm. Det starkt upplysta Tomsk skimrade på avstånd såsom en stad i festskrud.
Mikael Strogoff lyssnade. Han hörde icke ett ljud i närheten, blott sorlet från den avlägsna staden.
Händer och fötter voro visserligen bundna, men icke starkare än att han kunde något röra dem. Trevande kröp han fram till det ställe, där hans moder fallit till marken. Han fann henne med handen, han böjde sig ned över henne, lutade sitt ansikte intill hennes bröst och lyssnade till hennes hjärtas slag. Med obeskrivlig glädje fann han, att hon levde. Han kysste hennes panna och hennes vita hår. Den gamla Marfa slog upp ögonen, igenkände genast sonen och lindade sina armar om hans hals.
— Stilla, stilla, moder! viskade sonen i hennes öra. Jag är bunden och blind, men jag lever dock, och Gud skall hjälpa mig att komma fram med mitt budskap till Irkutsk.
— Jag följer dig, Mikael, sade Marfa.
— Nej, nej, utropade sonen ivrigt. Dina ben äro för svaga, och jag har bråttom. Begiv dig hem till Omsk! Där skall jag träffa dig, då jag återkommer.
Plötsligt visade sig Nadia. Hon gick rakt fram mot sin reskamrat. Med en dolk, som hon hittat på marken,
