134
Kibitkan är vanligen förspänd med tre hästar, men denna drogs blott av en, med långt hår och lång svans, En ung man körde den, och vid hans sida satt en raggig hund.
Nadia såg genast, att denne unge man var ryss. Han hade ett vänligt och glatt ansikte, som ingav förtroende. Han tycktes inte ha det minsta bråttom, satt och småsjöng och körde i sakta mak för att icke anstränga sin häst.
Hållande Mikael Strogoff i handen, hade Nadia ställt sig vid sidan av vägen. Kibitkan stannade, och körsvennen betraktade den unga flickan småleende.
— Vart ämna ni er på det där viset? frågade han, i det han gjorde stora ögon.
Vid ljudet av denna röst spratt Mikael Strogoff till. Han hade hört den någonstädes förut, och säkert erinrade han sig, var detta skett, ty hans panna ljusnade. Därpå svarade han:
— Vi ämna oss till Irkutsk.
— Ack, far lille! Du vet då inte, att det är många tusen verst till Irkutsk?
— Jo, jag vet det.
— Och ändå går du till fots?
— Ja, till fots.
— Du, nå ja! Men den unga flickan?
— Hon är min syster, svarade Mikael Strogoff, som ansåg det försiktigast att åter kalla Nadia så.
— Jaså, din syster, far lille. Men, tro mig, hon skall aldrig orka fram till Irkutsk.
— Min vän, sade Mikael Strogoff, tartarerna ha plundrat oss, och jag har inte en kopek att erbjuda dig. Men om du vill taga min syster bredvid dig, skall jag gå bredvid ditt åkdon, jag skall springa, om så behöfs, och jag skall inte försinka dig en timmes.
— Broder, utbrast Nadia, jag vill inte, om inte också du får åka.
Därefter vände hon sig till körsvennen och sade:
— Min bror är blind.
— Blind! utropade den unge mannen rörd.
