144
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Åter i fångenskap.
Våra resande hade varit i verklig livsfara. De kunde därför av fullaste hjärta tacka Gud, då de nu åter befunno sig på fast mark. Sedan den utmattade hästen fått vila några timmar, och kibitkan blivit befriad från lädersäckarna, begav man sig åter på väg.
Att överfarten av Jenisey varit så svår, var snarare en anledning till glädje än till bekymmer. Det skulle naturligtvis bli lika svårt för emirens soldater att komma över floden, som det varit för våra tre resande. Då Feofar Khan med sin armé ankom till Krasnojarsk, skulle han finna en öde stad och en strid flod utan broar eller transportmedel. Man skulle bli tvungen att bygga flottbroar, till vilka timret måste hämtas på långa avstånd, och härigenom skulle framryckandet fördröjas i flera dagar.
För första gången på mycket länge kände sig därför Mikael Strogoff tämligen glad och lugn. Han hade visserligen ännu ganska lång väg kvar till Irkutsk, men denna återstående väg var sannolikt fri från fiender, och emirens soldater kunde svårligen hinna upp honom, då han hade så långt försprång.
Vägen var god och vädret gynnsamt för de resande. Det varken stormade eller regnade. Värmen var måttlig, och nätterna svala. Både Mikael och Nadia voro fortfarande friska, och sedan de lämnat Tomsk, hade de småningom återhämtat sig från sina utståndna ansträngningar under fångenskapen.
Efter åtta dagars tämligen lugn och angenäm färd hade våra resande passerat omkring halva vägen mellan Krasnojarsk och Irkutsk. Inga större floder med undantag av Augara, som flyter förbi staden Irkutsk, funnos vidare
