Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
161

Många hade redan erhållit ganska svåra bett av de blodtörstiga djuren.

I detta ögonblick hoppade över på flotten tio stora vargar, dem raseriet och hungern gjort ursinniga och vilkas ögon i mörkret lyste såsom glödande kol.

Alcide Jolivet och hans kamrat rusade in bland de fruktansvärda rovdjuren, och Mikael Strogoff trevade sig fram mot dem, då på en gång en underbar förändring inträffade.

Ett starkt eldsken upplyste plötsligt hela Augaras lopp. Tartarerna hade antänt en på högra stranden liggande köping. Fem hundra hus brunno på en gång och kastade ett klart sken över floden.

Skrämda av det oväntade ljuset störtade sig vargarna tillbaka på isstyckena och försvunno åt alla håll under fruktansvärda tjut.

Denna fara var nu sålunda lyckligt överstånden, men nu hotades våra flyktingar av tvenne andra faror, nämligen att upptäckas av tartarerna eller att kringvärvas av lågor. Gnistor från den brinnande köpingen kunde ju lätt antända naftalagret på floden.

Men lyckligtvis blåste nattvinden icke åt detta håll. Den kom från väster och drev lågorna från floden.

Sättande sin båtshake mot de närmaste isstyckena drev den gamle båtskepparen flotten allt närmare vänstra stranden. Ett avstånd av tre eller fyra hundra meter skilde dem nu från den brinnande byn. Det. var alltså möjligt för flyktingarna att undkomma utan att bli sedda av tartarerna, vilka ivrigt sysslade vid branden.

Slutligen håde man passerat den brinnande köpingen. Småningom försvagades skenet av branden, och sedan man passerat ytterligare några kilometer, försvunno de sista lågorna bakom klipporna på stranden. Det var nu åter alldeles mörkt.

Klockan var omkring 12 på natten, men man hörde skränet av tartarerna, som voro posterade utmed båda stränderna ända ned till Irkutsk, och man såg deras lägereldar här och där mellan klipporna.


Tsarens kurir11