Mikael Strogoff lyssnade utan att säga ett ord. Hans hjärta slog av den våldsammaste sinnesrörelse. Huru nära var han icke målet! Han kände, att det var Guds vilja, att han skulle uppnå det.
Och den plikttrogne kurirens hopp bedrog honom icke. Klockan två på natten framglänste en dubbel rad av ljus vid den mörka horisonten. Till höger var det lyktskenet från Irkutsk, till vänster eldarna i det tartariska lägret.
— Irkutsk! utbrast Nadia med stormande glädje.
— Äntligen! sade Mikael Strogoff med en röst, som skälvde av sinnesrörelse.
— De voro nu blott en kilometer från staden.
Men plötsligt uppgav Nadia ett rop av förfäran.
Ett bländande eldsken upplyste hela nejden. Tartarerna hade satt eld på naftalagret, som flöt ovanpå Augaras vatten.
Branden var förfärlig att skåda. Flammorna stego högt mot himlen och invälvde allt i rök och lågor. Isstyckena smälte, det ena efter det andra. Snart slogo lågorna emot kanten av det isstycke, varpå Mikael Strogoff och Nadia. befunno sig.
Detta var ett förfärligt slag för våra två unga vänner. Att vara så nära målet, och så på en gång lida skeppsbrott mitt i själva hamnen, utan någon synbar möjlighet att undkomma det rasande elementet!
— Nadia, sade Mikael Strogoff, hur långt kunna vi ha till Irkutsk?
— Knappt femtio meter.
— Kan du simma under vattnet, Nadia?
— Ja, med Guds hjälp.
— Framåt då, Nadia!
Det fanns i själva verket intet val. Lågorna svedde redan deras ansikten, och Nadias klädning hade fattat eld. Inom en halv minut skulle de ha varit förbrända.
Med en sista ångestfull bön på sina läppar och med armen sluten om Nadias liv störtade sig Mikael Strogoff i vattnet.
