Från ett föregående kapitel minnas vi, att den där stora flotten med de sibiriska flyktingarna simmat i ett lager av olja, och att detta oljelager råkat i brand, omedelbart innan Mikael Strogoff och Nadia nådde kajen i Irkutsk. Allt detta var Ivan Ogareffs verk.
Ett stycke ovanför Irkutsk låg invid floden Augara en stor murad naftabehållare, som inneslöt flere tusen hektoliter olja. På Ivan Ogareffs inrådan hade Feofar Khan under den föregående dagen låtit riva muren på denna behållare åt flodsidan till, varigenom all oljan rann ut i floden. Då oljan är lättare än vatten, flyter den ovanpå utan att blanda sig med "detsamma.
Ivan Ogareff beräknade nu, att oljan skulle hava hunnit in i Irkutsk något före kl. 2 på natten. Man förstår lätt hans avskyvärda avsikt. Då oljan kommit fram och fyllt hela floden mittför staden, skulle han antända den samma. Han visste, att det skulle bli en fruktansvärd brand, som hotade att sprida sig till husen i staden. Borgare och soldater skulle få så mycket att göra med att rädda staden för branden, att de icke kunde ordentligt sköta försvaret mot tartarerna. Och just när branden och förvirringen voro som störst, skulle porten opp och tartarerna storma in.
Men en omständighet inträffade, som till en början tycktes bliva ett förargligt hinder för Ivan Ogareffs planer. Kölden hade under några dagar varit ganska stark och blef den 5 oktober ännu strängare. Stora ismassor började driva på Augara, och frampå eftermiddagen hopade sig dessa så tätt, att de alldeles täckte vattnet. Om detta fortfor under natten, så var det tydligt, att oljan icke skulle kunna antändas.
Men mot kl. 10 på aftonen undergick floden en märklig förändring. Augara blev på en gång nästan isfri. Isstyckena försvunno, och man kunde knappt räkna till fem eller sex, som nu syntes på vattenytan mellan de båda stränderna.
Våra läsare veta redan förut, varpå detta berodde. Isstyckena hade ett stycke ovanför staden packat sig så
