att falla ett offer för den förrädiske översten, som stulit kurirens namn och brev för att bringa staden i fördärv.
I få ord berättade Mikael Strogoff för storfursten, vilka prövningar han genomgått, och omtalade även under livlig rörelse, vilken del Nadia hade i dessa tilldragelser.
— Vem är denna unga flicka? frågade storfursten.
— Den landsförviste Vassili Fedors dotter, svarade Mikael Strogoff.
— Kapten Fedor är nu vår tappraste officer, sade storfursten, och han är icke längre landsförvist.
Överväldigad av glädje, sjönk Nadia på knä framför storfursten. Denne upplyfte henne med ena handen, under det han vänligt räckte den andra åt Mikael Strogoff.
På storfurstens befallning blevo tvänne rum genast iordningställda åt Nadia och Mikael Strogoff. Där fingo de byta kläder och vila sig efter nattens oerhörda ansträngningar.
Medan detta tilldrog sig i guvernörens palats, rasade striden vid stadens vallar. Tartarerna blevo tillbakaslagna på alla punkter. Med sin lilla trupp hade Vassili Fedor skyndat till Bolkaja-porten och försvarat den.
På samma gång lyckades de belägrade göra sig till herrar över branden. Sedan naftalagret på Angara blivit förtärt, gick det ganska hastigt att släcka elden i husen.
Före dagens inbrott drogo sig Feofar Khans trupper tillbaka till lägret, kvarlämnande ett stort antal döda vid vallarna. Bland dessa befann sig Sangarr, som förgäves sökt träffa Ivan Ogareff.
Strax på morgonen efter den märkvärdiga natten i storfurstens palats begåvo sig Mikael Strogoff och Nadia till Vassili Fedors bostad. Med ett glädjeskri kastade sig Nadia i sin faders armar. Kapten Fedor tryckte under varma tårar sin älskade dotter till sitt bröst.
Nu var deras lycka fullständig. Intet skilde längre far och dotter från varandra. Vassili Fedor var icke längre en landsförvisad -man, och de hade rättighet att bo och vistas, var de ville.
