28
mynt, som han tryckte i handen på en poliskommissarie, hade dock en så kraftig verkan, att han fick passera.
Sedan kommissarien infört honom i väntsalen, gick han att underrätta en förman.
Under tiden såg sig Mikael Strogoff omkring i rummet. Och vad såg han?
Jo, en ung flicka, nedsjunken på en bänk, med huvudet lutat emot ena handen och med förgråtna ögon. Mikael gav till ett svagt utrop, då han igenkände henne. Det var den unga livländskan.
Hon hade icke vetat något om guvernörens kungörelse och hade därför kommit till polisbyrån för att låta granska sitt pass. Men polismästaren hade vägrat att skriva på det samma, alldenstund det var utfärdat före den nyss nämnda kungörelsen och därför numera var fullkomligt värdelöst. Vägen till Sibirien var för henne sålunda oåterkalleligen stängd.
Mycket glad över att äntligen hava återfunnit den unga flickan, nalkades Mikael Strogoff henne.
Hon betraktade honom ett ögonblick, och en glädjeblixt upplyste hennes ansikte, då hon igenkände sin reskamrat. Hon reste sig hastigt, och liksom en skeppsbruten griper efter ett halmstrå, sträckte hon bönfallande ut händerna för att anropa honom om hjälp.
I detta ögonblick lade poliskommissarien sin hand på Mikael Strogoffs axel.
— Polismästaren väntar er, sade han.
Utan att säga ett ord åt den, som han så ivrigt sökt och nu äntligen återfunnit, emedan ett ord om hjälp skulle kunnat förråda både honom och henne, följde Mikael Strogoff kommissarien genom de täta grupperna.
Då den unga livländskan såg den försvinna, som ensam skulle kunnat komma henne till hjälp, sjönk hon åter ned på bänken och prässade ansiktet mot händerna.
Tre minuter hade icke förflutit, förr än Mikael Strogoff åter visade sig i salen, åtföljd av en polistjänsteman. Han höll i handen sin podaroschna, vilken för honom öppnade alla Sibiriens vägar.
