Och i sträckt galopp rusade de tre nya friska hästarne med tarantassen upp emot de mörka, hemska klyftorna av Ural, över vilkas väldiga massor enstaka blixtar började korsa himlen.
NIONDE KAPITLET.
Ett oväder i Uralbergen.
Uralbergen, som löpa utefter hela östra gränsen mellan Europa och Asien från Ishavet ända ned till Kaspiska havet, ha en längd av nära 3,000 svenska mil. De äro varken så höga eller så breda som Alperna. Ingenstädes skjuta de upp över snögränsen; deras högsta toppar nå blott en höjd av omkring 1,500 meter. Men de äro dock ganska svåra att passera och detta kan endast ske, där de avskäras av någon tvärdal eller ett så kallat pass.
Genom ett dylikt pass skulle nu våra resande färdas, och som bergskedjan här är omkring 8 mil bred, behövde de hela natten för denna färd. Vägen höjde sig alltjämt till mitten av passet; varefter den lika mycket sänkte sig ned emot sibiriska låglandet.
Uralbergen äro rika på alla slags metaller, såsom guld, silver, platina, koppar och järn, och gruvor ligga kringströdda här och där på sluttningarna åt båda sidor. Därför är det icke heller på dessa sluttningar ont om små byar och enstaka boningar, som bebos av gruvarbetare och deras uppsyningsmän. Omkring själva ryggen äro dock passen på flera mil alldeles öde.
Våra resande hade icke hunnit mer än några verst uppför bergssluttningen, då alla tecken började antyda, att ett våldsamt oväder icke länge skulle låta vänta på sig. Himlen överdrogs av tjocka, svarta moln, och luften var outhärdligt tryckande, ehuru det var sent på aftonen. Ännu föll