utför branterna, störtade över vägen och försvann i avgrunden till vänster, hundra steg framför tarantassen.
Hästarna hade tvärstannat.
— Hopp, mina söta duvor! skrek iemschiken, i det han blandade sina pisksmällar med åskans dunder.
Mikael Strogoff fattade Nadias hand.
— Sover du, syster? frågade han.
— Nej, broder.
— Var beredd på allt! Vi ha ovädret över oss.
— Jag är beredd.
Mikael Strogoff fick knappt tid att draga för tarantassens lädergardiner. Orkanen kom såsom ett åskslag.
Hoppande ned från kuskbocken, kastade sig iemschiken framför sina hästar för att hålla dem tillbaka. Tarantasssen stod framför en djup avgrund vid en krökning av vägen, där orkanen kom brusande. De stackars hästarna bländades av blixtarna och skrämdes av de oupphörligt brakande åskknallarna. Iemschiken var icke längre herre över dem. De hotade att skena, och i så fall skulle tarantassen slungats ned i avgrunden och krossats som ett äggskal.
I detta ögonblick kastade sig Mikael Strogoff med ett hopp ned ur tarantassen och kom iemschiken till hjälp. Genom sin ofantliga styrka lyckades han få bukt med hästarna, som flåsande och fradgande av skum reste sig på bakbenen.
Men nu fördubblades orkanens raseri. En massa av jord, sten och sönderbrutna trädstammar kom vältrande utför bergsslutttningen och hotade att begrava tarantassen.
— Vi kunna inte stanna här, sade Mikael Strogoff.
— Vi behöva det inte heller, svarade den förskrämde iemschiken. Om några ögonblick ligga vi på klyftans botten.
— Pultron! skrek Mikael Strogoff. Tag fast i den högra hästen, jag svarar för den vänstra!
Med ryggarna mot hästarnas bringor drevo de båda männen ekipaget tio steg tillbaka. Lavinen kom rusande omedelbart framför deras ansikten och försvann i avgrunden till vänster.
