60
korrespondenterna började också springa, men som de voro mindre vana löpare än den raske kuriren, blevo de snart efter.
— Några ögonblick senare stod Mikael Strogoff vid det klipputsprång, som skyddade tarantassen vid krökningen av vägen. Den antända furudungen brann med ett sprakande dån och kastade ett klart sken över nejden.
Plötsligt hördes ett förfärligt rytande, och ännu ett pistolskott genljöd på andra sidan sluttningen.
— En björn! utropade Mikael Strogoff, som icke kunde misstaga sig om detta rytande. Nadia, Nadia!
— Och i det han drog sin skarpa kniv ur gördeln, tog han ett väldigt språhg och rusade om hörnet, bakom vilket den unga flickan väntade på honom. I det ögonblick han uppnådde tarantassen, vacklade ett ofantligt föremål baklänges emot honom. Det var en stor slagbjörn.
ELFTE KAPITLET.
En björnjakt och en färd på steppen.
Se här, vad som hade skett, sedan Mikael Strogrofi lämnat tarantassen för att hjälpa de båda korrespondenterna.
Stormen hade jagat den stora björnen ur skogarna, som beklädde Uralbergen på denna sida, och han hade kommit för att söka skydd i den urhålkning, som utan tvivel utgjorde hans vanliga tillhåll, och där Nadia nu befann sig.
Skrämda av det ofantliga djuret, hade de båda sidohästarna slitit sig lösa och rusat in i skogen. Iemschiken, vilken blott tänkte på sina djur, glömde, att Nadia befann sig ensam gentemot björnen, och skyndade efter för att fasttaga dem.
