4
ord till än den ene, än den andre av sina många förnäma gäster. Men en uppmärksam iakttagare skulle dock lätt kunnat märka, att en skugga av oro stundom förmörkade hans höga, vackra panna.
Och tsaren hade allvarsamma skäl till denna oro. För några veckor sedan hade vilda, asiatiska krigarhorder brutit in i hans rike, och nu hade han dessutom fått underrättelse om, att hans ende bror, storfursten Nikolaus, som befann sig långt, långt borta i främmande land, hotades av en överhängande fara till sitt liv.
Vi skola i korthet redogöra för, huru det förhöll sig med dessa tvänne ledsamma saker.
Några år före de händelser, som komma att skildras i denna berättelse, fanns i ryska armén en överste, som hette Ivan Ogareff. Han hade ett stolt, grymt och trotsigt sinnelag och slöt sig till dem, som stämplade emot ryska regeringen. Stämplingarna blevo upptäckta, och Ivan Ogareff dömdes såsom upprorsmakare att föras till Sibirien.
Tsar Alexander var emellertid den mildaste av alla de kejsare, som suttit på Rysslands tron, och redan efter ett halvt års förlopp benådade han den upproriske översten och lät honom återvända till fäderneslandet. Han trodde sig genom denna mildhet kunna vinna den styvsinte mannens tillgivenhet, men han bedrog sig.
Liksom alla grymma och hjärtlösa naturer förstod sig Ivan Ogareff icke på något ädelmod. Efter den korta landsförvisningen blev han tvärtom ännu trotsigare, ännu bittrare, och ruvade ständigt på hämnd. Det lyckades honom dock aldrig att komma kejsaren så nära, att han kunde skada honom.
Då hände det sig, att kejsaren i någon regeringsangelägenhet skickade sin broder, storfursten Nikolaus, till den långt bort i Sibirien belägna staden Irkutsk.
Det var storfursten, som hade uppdagat Ivan Ogareffs förräderi och å kejsarens vägnar dömt honom till landsförvisning. Man kan därför lätt inse, att den hämndgirige översten hatade även honom.
