— Var inte rädd, Nadia, sade Mikael Strogoff, men var beredd på allt!
— Jag är beredd, svarade Nadia.
— Är du villig att göra allt, vad jag säger dig?
— Ja, broder!
— Till och med att kasta dig i floden.
— Jag skall kasta mig i floden, om du säger det.
— Friskt mod då, syster!
De tartariska båtarna voro nu på ett avstånd av blott trettio meter. Färjan hade ännu två båtlängder till stranden. Man fördubblade ansträngningarna. Mikael Strogoff fattade en båtshake och skötte den med övermänskliga krafter. Om man kunde få tarantassen i land och sätta hästarna i galopp, hade man utsikt att undkomma tartarerna, vilka saknade hästar.
I detta ögonblick höjdes ett vilt stridsrop från båtarna, vilka nu voro på blott tjugo stegs avstånd. På samma gång smattrade en gevärssalva, och två av hästarne störtade ned på färjans botten.
Några sekunder därefter stötte båtarna tillsammans med färjan.
— Kom, Nadia! ropade Mikael Strogoff, färdig att kasta sig över bord.
Den unga flickan ämnade följa honom, då i detsamma Mikael Strogoff träffades av en lans och störtade i floden. Strömmen bortförde honom med stark fart. Ett ögonblick höjde sig hans hand över vattenytan, men därefter försvann han i djupet.
Nadia uppgav ett hjärtskärande skri, men innan hon fick tid att kasta sig efter Mikael Strogoff, var hon gripen av tartarerna och lagd på bottnen i en av båtarna.
Ett ögonblick derefter hade färjkarlarne blivit dödade med lansstygn, och färjan drev redlös i land, varemot tartarerna fortsatte sin färd utför Irtisch.