Knappt två minuter efter sedan Mikael Strogoltt lämnat småskogen, hörde han bullret av hästtrav, som småningom närmade sig honom.
Då Mikael Strogoff vände på huvudet, varseblev han en ryttare, som hastigt närmade sig. Det. var den ene anföraren.
Utan att stanna, riktade Mikael Strogoff sin revolver mot honom, siktade och tryckte av. Träffad mitt i bröstet, rullade officeren från hästen ned på marken.
De andra ryttarne uppgåvo ett vilt skri, höggo sporrarna i hästarnas sidor och sprängde över den fallne. Avståndet mellan dem och Mikael Strogoff minskades så småningom, och denne kände, att krafterna mattades hos hans häst, och i varje ögonblick fruktade han, att det stackars djuret skulle stupa för att aldrig mer resa sig.
Det var nu tämligen ljust. Två verst längre fram avtecknade sig en blåaktig linje på fältet. Det var den breda, väldiga Obi, som flöt fram över steppen. Flere gånger avlossades bösskott efter Mikael Strogoff, men utan att träffa, och flere gånger måste även han avskjuta sin revolver på dem av ryttarne, som kommo honom allt för nära.
Men detta ursinniga förföljande kunde icke gärna slutas annorlunda än till Mikael Strogoffs olycka. Hans häst stod ej ut längre, och likväl lyckades han driva honom ända ned till floden. De tartariska ryttarne voro nu icke längre efter honom än omkring femtio steg.
På den fullkomligt öde Obi syntes ingen färja, ingen båt, varpå Mikael Strogoff kunde komma över floden.
— Mod, min raska häst! utropade han. Framåt! En sista ansträngning!
Och hästen förstod sin herre. Med ett vilt gnäggande störtade han i floden, som på detta ställe hade en bredd av en halv verst. Floden var djup, och hästen fann icke något fotfäste. Alltså måste han simmande passera över den strida strömmen.
Men i detta ögonblick fattade anföraren för de förföljande sin bössa och siktade noga på flyktingen, vilken
