Och när han yttrat dessa ord, inträdde hans moder, kastade sig i hans
famn och uttalade följande:
Ödet hade gjort ett löfte att förfölja mig utan uppehåll; men din ed har befunnits
falsk, o öde; gör derföre bot derför!
Sällhetens tid har kommit, och den älskade är här till min tröst; bebåda derföre en
högtid och dröj icke dermed!
Derefter meddelade hon sonen allt, som tilldragit sig med henne, och han gjorde likaledes modern bekant med allt det, som vederfarits honom och de tackade alla Gud for sin återförening. Veziren begaf sig till sultanen och underrättade denne om alltsammans, och konungen hörde allt med förvåning samt befallde, att allt detta skulle införas i tidböckerna för att bibehållas åt efterverlden. Och veziren vistades hädanefter tillsammans med sin broders son och sin egen dotter med dennas son samt sin broders enka och alla tillbragte de sin återstående lefnad i sällhet och fröjd, tilldess de hemsöktes af honom, som gör ett slut på glädjen och skiljer vännerna åt.
Sådane, o de Rättroendes Beherrskare, — sade Djafar, — voro de händelser, som tilldrogo sig med veziren Shems ed-Din och hans broder Nur ed-Din. — Vid Allah! — utropade khalifen Harun Er-Rashid, — denna berättelse är underbar. Och han gaf en af sina slafvinnor åt den unge mannen, som dödat sin hustru, och anslog åt honom en regelbunden underhållssumma; och den unge mannen blef hållen högt i ära och sattes vid Khalifens bord.
