mig lefva? Det skall bli ännu mer underbart, förtjusande och hänförande. — Konungen brann af längtan att få höra berättelsens fortsättning, och han beslöt i sitt hjerta: Vid Gud, jag låter icke döda henne, inan jag förnummit slutet af berättelsen och hört, huru det gick med köpmannen; först derefter vill jag enligt min vana låta döda henne, likasom mina öfriga gemåler.
Han sysselsatte sig derefter med regeringsgöromålen och träffade hennes fader veziren, som högeligen förvånades öfver alltsammans. Ända till aftonen stadnade han uti divan, men begaf sig då tillbaka till sitt palats och lade sig till sängs; efter det han sofvit en stund med Sherasád, talade Dinjasád: Jag besvär dig vid Allah, min syster, om du icke sofver, så låt mig höra en af dina vackra berättelser, på det vi måtte fördrifva tiden, medan vi äro vakna! Systern svarade: Det gör mig nöje och heder, — samt berättade.
Det berättas, lycksalige konung, att, när anden ämnade döda köpmannen, den första sheiken, egaren af gazellen, återvann sin sjelfbeherrskning, kysste andens hand och sade till honom: o, du ande och krona för andarnes konungar, om jag för dig berättar historien om mig sjelf och denna gazell, och du finner densamma underbar samt mer underbar än denna köpmans, vill du i den händelsen åt mig afstå tredjedelen af ditt anspråk på hans lif? Han svarade: Ja, o sheik; om du berättar mig historien, och jag finner henne sådan du sagt, så skall jag åt dig afstå tredjedelen af mitt anspråk på hans lif.
Då sade sheiken: Vet, o ande, att denna gazell är dotter af min farbror, och hon är af mitt kött och blod. Jag tog henne till min hustru, medan hon var ung, och lefde med henne vid pass tretio år; men jag blef icke af henne välsignad med något barn, utan tog derföre en slafvinna och blef genom henne välsignad med ett barn af mankön, som liknade
