ETTHUNDRADEFEMTIONDETREDJE TILL ETTHUNDRADESEXTIONDENIONDE NATTEN.
Berättelsen om Ali, Bekkârs son, och Shems eh-Nahâr.
I gamla tider, under det khalifen Harun Er-Rashid regerade, lefde en köpman, som hade en son, vid namn Abu-l-Hasan Ali, Tâhirs son, en rik och förmögen man, med ett fördelaktigt utseende och omtyckt af alla, som sågo honom. Han hade tillträde till khalifens palats, utan att behöfva begära särskildt tillstånd dertill, och alla khalifens frillor samt öfriga slafvinnor höllo af honom; han brukade äfven sällskapa med fursten sjelf, för honom uppläsa verser och berätta roande historier. Imellertid brukade han ännu handla och vandla i bazaren, der en ung man, vid namn Ali, Bekkârs son, härstammande från de Persiska konungarne, ofta uppehöll sig i hans handelsbod.
Ali var en ung, smärt och välvext man; hans ansigtsdrag voro fulländadt sköna, hans kinder rosiga, hans ögonbryn sammanvuxna; han hade en ljuflig tunga och en leende mun; han älskade munterhet och glädje. En gång hände sig, att de bägge sutto tillsammans pratande och skrattande, då si! tio slafvinnor anlände, i skönhet liknande månar, alla utrustade med behag, älskvärdhet och tadelfri vext; men midt ibland dem befann sig en jungfru, som red på en mulåsna med rikt broderad sadelmundering och stigbyglar af rödaste guld. Jungfrun var insvept i en slöja af finaste tyg och bar omkring lifvet en gördel af guldinväfdt siden, och när hela skaran kommit fram till Abu-l-Hasans handelsbod, steg hon af sin mula, satte sig vid boden och helsade honom; men han besvarade hennes helsning. När Ali, Bekkârs son, blef henne varse, kände han genast sitt hjerta fångadt, och han ville stå upp; men hon sade till honom: sitt stilla, der du är! Hvarföre skulle du gå bort, för det vi komma? Sådant är ingalunda rätt. — Då svarade han: vid Allah, o min herrska-
