92
och helsade honom, sägande: prisad vare Gud, att du kommit undan folket i derna stad! Skynda dig in uti denna trädgård, inan någon af stadens invånare får se dig! Förvirrad trädde Kamar ez-Zemân in uti trädgården och sade till honom: huru förhåller det sig med invånarne i denna stad! Mannen svarade: vet, att alla invånarne i denna stad äro Magier, och jag besvär dig vid Allah att säga mig, huruledes du kommit hit och af hvad skäl du befinner dig i detta land. Kamar ez-Zemân meddelade honom alla sina lemadshändelser, och trädgårdsmästaren förvånades högeligen samt yttrade till honom: vet, o min son, att de Musulmanska länderna ligga långt härifrån; mellan dem och denna ort är det så långt afstånd, att till detsammas tillryggaläggande åtgår fyra månaders resa till sjös, men ett helt års färd landvägen. Vi hafva ett skepp, som hvarje år seglar med handelsvaror till det närmast belägna bland Musulmännens länder och går härifrån till Ebenholz-Öarna samt från dem till Khalidâns-öarna, hvilkas beherrskare är konung Shah Zemân. — Kamar ez-Zemân besinnade sig en stund och fann, att det bästa för honom vore att stadna qvar der hos trädgårdsmästaren och blifva hans biträde mot erhållande af fjerdedelen utaf trädgårdens afkastning. Derföre sade han till honom: vill du taga mig till ditt biträde mot det, att du gifver mig en fjerdedel utaf afkastningen? Trädgårdsmästaren svarade: jag hör och lyder! Derefter undervisade han konungasonen i konsten att leda vattnet mellan träden, och Kamar ez-Zemân sysselsatte sig med detta arbete samt med att rensa bort ogräset. Trädgårdsmästaren klädde honom i en blå tröja, som räckte honom till knäen, och han arbetade med att vattna träden, medan tårefloder strömmade ur hans ögon, och han natt och dag upprepade verser, som hade afseende på hans älskade Budur.
Hans gemål, prinsessan Budur, som kort efter Kamar ez-Zemâns försvinnande vaknade ur sin sömn, frågade genast efter sin gemål, men kunde icke erhålla någon upplysning om honom. Vid det hon kände efter knuten på bandet till sina underkläder, fann hon densamma upplöst, och att den dyrbara ädelstenen var försvunnen. Då sade hon vid sig sjelf: Allah, detta är underbart! Hvar är min älskade? Det tyckes, som skulle han hafva tagit stenen och gått bort med honom, okunnig om den hemliga kraft, som densamma eger. Hvart har han kunnat taga vägen? Någon underbar händelse måste hafva föranledt hans bortgång, ty af egen vilja kan han icke en enda timma vara frånvarande ifrån mig. Förbannad
