hennes själ lugnad. Hon närmade sig till sin herre Nimeh, som stod upp, så snart han blef henne varse. De tryckte den ena den andra till sitt bröst, och bägge föllo de sanslösa till golfvet. När de åter kommit till sans igen, sade khalifens syster till dem: sätten eder, så skola vi tillsammans uttänka något medel till att komma ifrån den belägenhet, hvaruti vi råkat. De svarade bägge: vi höra och lyda; dig tillhör det att befalla. Hon sade: vid Allah, ingenting ondt skall någonsin vederfaras eder ifrån oss! — och tillade derpå till sin tjenarinna: sätt fram mat och dryck åt oss! Detta skedde, och de spisade, tilldess de blifvit mätta, hvarefter de satte sig ned att dricka. Bägrarne gjorde sin rund mellan dem, och deras bekymmer flydde; men Nimeh sade: o, att jag visste det, som hädanefter skall komma! Khalifens syster frågade: o Nimeh, älskar du din slafvinna Noam? Han svarade: o furstinna, sannerligen säger jag, att kärleken till henne försatt mig uti den lifsfara, hvari jag nu befinner mig. — Då sade hon till Noam: o Noam, älskar du din herre Nimeh? — Min herrskarinnan, — svarade hon, — sannerligen säger jag, att det är kärleken till honom, som utmagrat min kropp och förändrat hela mitt helsostånd. Khalifens syster svarade: vid Allah, ni älsken hvarandra, och måtte den, som vill åtskilja er, icke behålla sitt lif! Era ögon vare derföre strålande, och era hjertan lugna! — Och de gladdes åt dessa ord.
Derpå begärde Noam en luta, hvilken frambars till henne; hon fattade instrumentet, stämde och sjöng följande verser, under det hon ur strängarna framlockade toner, som fröjdade hennes åhörares öron:
När de belackare icke läto sig nöja med mindre än vår skiljsmessa, ehuru ingendera af oss hade gjort dem något ondt,
När de inför våra öron samlade allt krigets dån, men mina beskyddare och hjelpare drogo sig undan mig;
Då kämpade jag emot dem med mina ögon, mina tårar och min andedrägt, — med svärdet, vattnet och elden.
Hon räckte lutan åt sin herre Nimeh och sade till honom; sjung några verser för oss! Han fattade tonverktyget, stämde det, gjorde några lifliga grepp och sjöng som följer:
Fullmånen skulle likna dig, om han icke vore fläckig, och solen skulle vara dig lika, om hon icke förmörkades.
