konung, — svarade hon, — den är icke mer underbar än berättelsen om Ala ed-Din Abu-sh-Shâmât. — Konungen sade: huru lyder den berättelsen? Och hon talade som följer.
TVÅHUNDRADEFYRATIONDENIONDE TILL TVÅHUNDRADESEXTIONDENIONDE NATTEN.
Berättelsen om Ala ed-Din Abu-sh-Shâmât.
Det har blifvit mig berättadt, lycksalige konung, att det i fordna dagar uti Kairo bodde en köpman, vid namn Shems ed-Din. Han var en af de bästa och i sitt tal mest sanningsälskande bland alla köpmän; han egde tjenare och andra underlydande, svarta slafvar, slafvinnor, mamluker och mycken rikedom samt var Shah Bandar eller högsta föreståndare för köpmännen i Kairo. Han hade en hustru, hvilken han älskade, och hvilken älskade honom; med henne hade han dock lefvat i fyrtio år, utan att genom henne bli välsignad med någon son eller dotter. En dag satt han uti sin bod och såg, att alla de öfriga köpmännen hade en son eller två söner, och att större antalet af dessa söner sutto i bodarna, alldeles som deras fäder. Denna dag var en fredag, hvarföre också köpmannen gick i badet och förrättade fredagstvagningen; men när han gick ut ifrån det inre rummet, fattade han barberarens spegel, betraktade sitt ansigte deri och sade: jag betygar, att det icke finnes någon Gud utan Gud, och jag betygar, att Mohammed är Guds apostel! Derefter beskådade han sitt skägg och fann, att det hvita håret deri öfvervägde det svarta, och han betänkte, att gråa hår äro en påminnelse om döden.
Hans hustru visste tiden för hans hemkomst och brukade alltid två sig samt göra sig redo för att mottaga honom. När han kom hem denna dag, sade hon till honom: god afton! — men han svarade: jag har ingenting godt sett. Hon hade tillsagt slafvinnan att göra aftonvarden i ordning, och hon bar in densamma, då köpmannens hustru sade till honom: ät, min herre! — Jag vill ingenting äta, — lydde hans svar, och
