Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
55
OCH DE TRE SYSTARNA I BAGHDAD

dernäst hos en parfymerihandlare, hos hvilken hon köpte tio slag af välluktande vatten, rosenvatten och orangeblomvatten m. m., tillika med något socker, en stänkflaska fylld med rosenvatten, blandadt med muskus, något rökverk, aloe, ambra och muskus samt vaxljus; allt detta lade hon i korgen och sade åter till bäraren: tag din korg och följ mig! Han tog korgen och följde henne, tilldess hon kom till ett vackert bus, utanför hvilket det låg en rymlig gård. Det var en hög byggnad med en dubbelport, förfärdigad af ebenholz med' deröfver lagda skifvor af rödt guld.

Vid denna port stadnade det unga fruntimret och bultade sagta derpå; genast öppnades dubbeldörrarne, och bäraren, som tittade in, för att se, hvem som öppnade, fann def vara en högvext jungfru, högbarmad, skön, välbildad och förtjusande, hvars änne liknade den klara nymånen, och hvars ögon öfverträffade gazellens; hennes ögonbryn bugtade sig som nymånen i Ramadan, hennes kinder voro som anemoner, och hennes mun som Salomos insegel; hennes ansigte liknade fullmånen i hela dennes glans, och formerna af hennes barm voro som två granatäplen af lika storlek, När bäraren såg henne, svindlade det för hans ögon, korgen var nära att falla ned ifrån hans hufvud, och han utropade: aldrig i min lefnad har jag sett en lyckosammare dag än denna. Portvakterskan, som stod inanför dörren, sade till upphandlerskan och bäraren: ni ären välkomna! — och de trädde in samt gingo framåt till en rymlig försal, målad med skiftande färger och prydligt inredd samt försedd med träsniderier, springbrunnar, hvilobänkar af flera slag och nicher med framför dem hängande gardiner. Vid öfra andan stod en soffa af alabaster, inlagd med stora perlor och juveler; deröfver hängde en himmel af rödt siden, och under denna satt ett ungt fruntimmner; hennes ögon voro ljusande som det trolldomskunniga Babel, hennes vext smärt och fin som bokstafven Alif, och för hennes anlete kunde den skimrande solens hafva förbleknat; hon var lik en af de glänsande planeterna eller, fastmer, en af de mest högättade bland Arabiens mör. Hon steg upp ifrån soffan, gick med långsamma och spänstiga steg fram till midten af försalen, der hennes systrar stodo, och sade till dem: Hvi stån ni stilla här? Lyften ned bördan från den stackars bärarens hufvud! — hvarefter upphandlerskan ställde sig framför och portvakterskan bakom honom, bägge understödda af den tredje systern, samt lyfte ned korgen ifrån hans hufvud. Derefter upptogo de allt, som