— så skall jag underrätta dig om anledningen dertill; men du får ursäkta, att jag ej förklarar huru jag återfått min förra hy. — Först, — sade Shahrijàr, — skall du berätta mig anledningen till din förändrade ansigtsfärg och till din sjuklighet; låt mig veta den! — Vet då, o, min broder, — svarade Shah Semán, — att, när du sände din vezir för att inbjuda mig till dig, beredde jag mig till resan, och när jag lemnat staden, kom jag ihog, att jag glömt efter mig den ädelsten, som jag skänkt dig; jag återvände derföre till mitt palats för att hemta ädelstenen, men fann der min gemål sofvande i min säng tillhopa med en svart slaf; jag dödade dem bägge och fortsatte resan till dig; men min själ var uppfylld med tanken på det, hvartill jag varit vittne, och detta var orsaken till förändringen af min hy samt till min sjuklighet. Nu borde jag berätta, huru jag återfått min naturliga ansigtsfärg; men du måste ursäkta, att jag ej meddelar dig förklaringen deröfver. När hans broder hörde dessa ord, sade han: jag besvär dig vid Allah, att du gör mig bekant med orsaken dertill, att du återfått din naturliga hy! — och nu berättade Shah Semán för honom allt hvad han sett. — Jag skulle vilja se detta med mina egna ögon, — yttrade Shahrijàr. — Låt då förkunna, att du åter ämnar dig ut på jagt, — sade Shah Semán; — men håll dig dold här hos mig, så skall du sjelf bli vittne dertill och se det med dina egna ögon.
Shahrijàr lät nu genast gifva tillkänna sin afsigt att företaga en ny jagtfärd. Trupperna begåfvo sig ut ifrån staden med sina tält, och konungen följde dem; men efter det han hvilat en stund i lägret sade han till sina tjenare: Låten ingen komma in till mig! och förklädde sig derefter samt återvände till sin broder i palatset. Här tog han plats vid ett af de åt trädgården vettande fönstren, och när han suttit der en kort stund, kommo fruntimren och deras herrskarinna ned i trädgården, åtföljda af de svarta slafvarne, samt betedde sig såsom konungens broder beskrifvit och fortforo dermed ända till tiden för aftonbönen.
När konung Shahrijàr sett denna syn, blef han utom sig af harm och sade till sin broder Shah Semán: Statt upp, och låtom oss begifva
