104
sålänge de andades i samma verld skulle han svårligen undgått att förvålla honom dem. Carl Johan förstod denna natur; menskligare, ädelmodigare visade derföre han sig: ja det gör denna monarchs hjerta heder, att han faderligen förlät honom, och förstod skatta hvad den andra egde stort. Henrik, som genom sitt hela lif hade besjungit denna sin konung, blef från det ögonblick, då han emottog en gåfva af honom, en smickrare, en renegat, en förrädare m. m. Utanförstående skola svårligen begripa sammanhangen häruti. De skola fråga, hvaruti förräderiet bestod. De skola påminna sig, att vår nation den tiden ännu befann sig i sitt politiska omyndighetstillstånd, då den hade barnfebrar och terroristiska anfall att genomgå; den såg syner och spöken öfverallt, och isynnerhet hörde allt, som hade sken af protection, af konungslig ynnest, till de värsta hallucinationerna. Nu, gudilof, är krisen slut, våra kära landsmän hysa ingen öfverdrifven skygghet för att emottaga tecken på denna sorts ynnest, och ingen tänker på att stämpla en sålunda utmärkt såsom mistänkt eller dålig patriot. Stackars Henrik! Du kom för tidigt fram på vår scen, du skulle afpassat dig en tid, då det var tillåtet för furstarne att vara menniskor och för hvarje individ att för dem känna menskligt.
Men misskännelsen och dess bitterhet har icke följt honom till grafven. Derom vittna de sånger han skref på sitt sista, de vackraste som någonsin flutit ur hans penna; derom vittna — och behöfves det mera! — hans egna ord, också bland de sista han nedskref: »Den hårdaste dom som menniskor kunna fälla öfver en menniska, den att han har sålt sin själ, har man tagit tillbaka. Man har uppdagat den blodiga panna jag har fått vid att följa principen rakt
har visat vara ogrundad. Hvad skulle också kunna fruktas? När ett folk har emottagit det bästa som kan gifvas — hvad skulle det sedan vilja ytterligare?
