106
Fjortonde natten.
Då jag var liten drömde jag om en trädgård jag skulle få när jag blef stor; den blef allt vackrare och vackrare; till sist blef det till och med en vattenkonst i den. Den måste åtminstone vara mycket vackrare än vår prestgårdsträdgård, som var stor, men förvildad; ty den försummades för åkerns skuld, lunden växte tillsammans, vilda blommor togo öfverhanden, och smultronen urartade till vilda igen. Ändtligen, sedan jag lefvat länge, länge, fick jag en, Det var en täck liten trädgård med en rad träd, två rosenqvarter och fyra morotssängar. Men det var icke den trädgård jag hade drömt om.
Den är trång! den är för trång! ropade jag i mitt sinne, och så togs den straxt ifrån mig som från ett barn, som skriker att tårtan är för liten, och så hade jag ingen.
Nu sitter jag igen och drömmer om min trädgård, och se, nu är den funnen, den rätta, den för mig bestämda, som icke mer kan tagas ifrån mig. Statyerna och vattenkonsten äro borta; den har smält ihop till en rad små bäddar, som höja sig den ena invid den andra. Dock är den stor nog, min trädgård — o blott alltför stor! och den är vacker. Rosor, nejlikor och rosmarin trifves herrligt på bäddarna och jag besöker dem den hela långa dag.
Käre vänner! I hafven sjelfve besökt den med mig. Har det icke fallit er in, hvad jag först nu med en viss ängslan upptäcker, att jag fört eder in bland idel grafvar? Jag lofvade eder underhållning, förströelse i nattens långa timmar. I hafven kanhända tänkt på en färd genom en på händelser rikt vexlande handlingens verld, eller kanhända till och med genom diktens sagoland, och jag förer eder in på en kyrkogård för att läsa grafskrifter och visa Er huru vackert blommorna stå, kanhända ock en liten
