108
oöfvade hand kan sätta det på papperet; jag berör blott dessa fakta för såvidt de angå min fars mindre bekanta privatlif. Carl Johan glömde aldrig att min far hade varit ett af dessa stöd för hans thron, ty till och med en thron har svårt att stå på mindre än fyra, om den icke skall falla, när den reses. De många personliga bevis på erkänsamt sinnelag denne monark alltid visade min far, har varit dennes enda och käraste lön, då nationen tackade honom med köld och glömska. Far var en tyst man, han klagade aldrig öfver ouppfyllda löften. Den hängifvenhet, den veneration han hyste för Carl Johan, blef han trogen till sitt lifs sista ögonblick.
I en ungdomlig illusion om landtlifvets herrlighet, om det idylliskt sköna i att verka för det »oförderfvade bondeståndet», hade min far sökt Eidsvolds pastorat. Dessa illusioner måste han, som sagdt, uppgifva efter Gud allena vet hvilken kamp. Men min far älskade sitt stånd, han trodde sig blott född och buren till det; med hjelp af den ifver, det djupa allvar hvarmed han verkade i dess tjenst, den glädje han fann i naturen och i jordbruket — (som han icke förstod något af) gjorde att han höll sig tjugu år någorlunda tillfreds på sin plats. Omkring den tiden stötte, sedan länge förberedda, alla de omständigheter tillsammans, som gjorde det önskligt för honom att förändra sin ställning, och han sökte sig bort från E. Jag vill förbigå hvad jag blott med motvilja kan häntyda på, med hvilka intriger vägen till hans kung spärrades för honom, då han för första gången ville göra en önskan gällande, en så länge, så rikligen uppmuntrad och visserligen icke öfverdrifven önskan. Det är icke derom jag vill tala, det är blott litet om min faders sista dagar jag vill berätta de få, som hafva hjerta att förstå och dela med mig den smärtsamma tillfredsställelse detta skänker mig.
Långvarig kamp mot råa förhållanden, andelig afsaknad af alla slag, chikaner och otack der, hvarest
