4
bodde för oss sjelfva, gatan utanföre der gräset så vackert stack upp mellan stenarna, de små rummen med engelska kopparstick på väggarna, vaggan med sin prydliga suflett, och att Henrik en gång blef satt att vagga medan barnflickan gick ut, men vaggade mig ut på golfvet! Också Kongsgaard ock Bragdö, det herrliga Bragdö, hvarest mina tankar bodde, minnes jag så tydligt som hade jag besökt dessa ställen sednast i går. Redan då kände jag det förunderligt tjusande hos skärgårdsnaturen, hvilken kunde liknas vid en klar, munter, naiv barnsaga, jemförd med det inre af landet, med dess storartade, öfverväldigande, ofta en plågsam längtan väckande skönheter. Min första konstnjutning, minnes jag rätt väl, blef mig beredd en gång då min tant Sara tog mig med till teatern, hvarest Kotzebues »Konstmakaren» gafs. Teaterdilettanteriet stod just vid den tiden i sitt flor, och den enskilda teatern i Kristiansand stod i högt rykte för de många framstående talanger som der utvecklade sig. Jag vågar ej döma om denna sak; jag vet blott, att jag var i hög grad tillfredsställd, att illusionen var så fullständig, att jag ej igenkände min egen mor, som var med bland de spelande, och att den nådde sin högsta höjd vid den scen, då konstmakaren springer ut genom fönstret. Jag tänkte mig minst tre våningars höjd, gaf till ett högt skri och blef för detta otvetydiga erkännande af deras konstnärskap belönad med att föras ut och få dugtigt med bannor till på köpet. Ännu ett bidrag till scenens historia i min teaterälskande födelsestad!
Sjöresan till Kristiania varade sammanräknadt i fjorton dagar, något som på den tiden hände ofta nog, men som numera låter temligen äfventyrligt. Man tänke sig fjorton dagar med fem små barn ombord på en liten skuta! Min mor brukade väl sedermera berätta för oss om de besvärligheter och till och med faror som vi hade haft att kämpa med, men dock
