120
vet det bättre: det är något sorgligt. Och min själ var som en af knopparna, så full, så riktigt färdig att spricka ut, men icke otålig, utan snällt stilla som dessa; de vänta tills regnet kommer. Ja, min själ var rik och full den gången, den var tung af hopp och lifvets hela sötma.
Då kom det ett bref; det var ändå rosenrödt, som brefpapper den tiden ofta var. Då jag hade läst det och det hade glidit ner på sanden, såg det så oskyldigt ut, som om det varit ett blad fallet ned från trädet med de andra blomsterbladen. Och det hade dock varit kraftigt nog detta lilla blad, till att krossa ett hopp för denna verlden … På en timma brast ett band emellan naturen och mig som aldrig skulle helas, och jag älskade den icke som förr. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
En gång senare kom jag till stället. Den stora björken på muren var borta. Man hade huggit ned den för att skaffa tillräckligt ljus och sol åt vallen nerunder, der klockaren hade lof att slå gräs. Asparna deremot stodo der ännu; grenarna hade blott blifvit ännu mera knotiga och vanskapliga. “De gamla krokryggarna,“ sade klockarn, hvilken jag just träffade i högst egen person, slipande sin lia, “kunna gerna stå der, de göra ingen skada“. Mot denna birkebeinerlogik var intet att invända. Jag kastade blott en smärtfull blick till det tomma rummet och skyndade mig bort.
Ännu en gång, — det var efter många års förlopp — kom jag åter till trädgården. Då var den helt och hållet förändrad. Borta var björken, hvari den lilla fogeln sjungit dödshymnen öfver ett hjerta, men klockarens gräsvall, som hade fällt den, fanns heller icke mera till. Borta var äppleträdet, hvarunder jag hade sutit den vårliga timma, som gjorde slut på min ungdoms korta, skymmande fénatt, för att väcka
