122
öl, allt hvad som icke har smakat mig; jag har gått tidigt till sängs, och jag har vandrat uppe utan att ha varit i säng. Jag har räknat till hundra, ja till och med till tusen. Jag har läst hela band af Miss Kennedys religiösa romaner. Jag har marscherat, gymnastiserat, konverserat, allt efter de bästa dietiska reglor, och ändtligen har jag försökt det råd, jag en gång fick af en högst älskvärd dame i Köpenhamn, som hette Johanna Louise Heiberg.
Johanna Louises råd var, att man skulle inbilla sig stå på kanten af en djup muddrad kanal. Längs denna kanal skall man tänka sig fyra hvita hästar, framskridande efter hvarandra i samma takt. Plask, plask, plask, plask; de gå och komma, alltid samma hästar igen, så regelmässigt, som när man vrider om vefven på en barnleksak. Jag lät hästarna defilera, och det gick bra några gånger; men så kunde jag icke få bestarna till att gå ordentligt, de gjorde kaprioler till höger och venster och i mina bemödanden att tukta dem blef jag blott mera vaken.
Nu vet jag icke flera råd, om det icke skulle vara det råd, som I viljen gifva mig. I tron kanhända, att jag har glömt det! Nej, jag har icke glömt det.
Vaker och beder, står det — vaker och beder att I icke fallen i frestelse!
Ja, låtom oss vaka och bedja, bedja att vi icke må frestas till att knorra och blifva otåliga öfver den långa natten och den tröttsamma dagen. Låtom oss vaka i blidhet, att vi må kunna bedja. Låtom oss bedja, att vi kunna vaka på det rätta sätt, när sömnen ändtligen kommer, den sömn, som skall göra ett slut på lifvets långa, ångestfulla, dunkla natt.
